På familjeläger   av Monika Persson

- Kom och titta mamma!
Det ser onekligen lockande ut med den till synes oändliga raden av gula fjordhästar i tv-rutan. Det var genom ett inslag i SVT´s Barbacka som vi gjorde vår första bekantskap med Sindarve.
- Dit kaaan vi väl åka mamma, vädjade den då 8-åriga dottern, med hundögon svåra att motstå.

Trots att jag själv inte ridit på 25 år, bortsett från någon timmes tur på islandshäst, slog sig tanken ner; tänk om vi skulle åka på ridläger tillsammans…? Det var något jag drömt om som barn men aldrig haft möjlighet till.

Det är familjelägrets första morgon och hästarna ska fördelas. Var och en får berätta om sina erfarenheter av ridning. Här finns de som har ridit hela livet och de som har några blygsamma terminer på ridskola bakom sig. Och så jag. Det är tjugo par mer eller mindre skeptiska ögon som vänds åt mitt håll när ridläraren vänligt frågar om jag ”red lätt” då för 25 år sedan.

  Jag blir tilldelad Troll som enligt prospektet är en ”snäll, lugn o pålitlig handikapphäst”. En matchning som visar sig perfekt. Det har inte blivit många timmars sömn denna första natt. Hur ska det gå? Är jag komplett vrickad som åker på ridläger när jag inte kan rida?! De negativa tankarna mal. Döm om min förvåning när Troll klär på sig grimman på egen hand första dagen i hagen. Han står blixtstilla och räcker villigt fram mulen medan jag fumlar med spännena. Vilken triumf! Mitt självförtroende tar jublande små språng där i den leriga hagen.

Därefter följer några magiska dagar med ändlösa galopper genom karg gotländsk natur, lärorika ridlektioner i ett dammigt ridhus, fjordhästutställning, en föreläsning på tema avelskriterier (hade ingen aning om att just det tillhörde mina intresseområden), förevisning av Natural Horsemanship och en massa annat. Allt andas häst på Sindarve. Efter veckans slut vet jag knappt vad de andra deltagarna jobbar med till vardags. Mitt vanliga ganska stressiga och ansvarstyngda liv försvinner – ja, det är som meditation.

Andra året får vi rida till havet. Ännu en dröm går i uppfyllelse…Som en ostkrok, kiknande av skratt, klamrar jag mig fast vid min häst när den travar med vattnet skvättandes kring de högt lyftna benen.

Följande år får vi skjuts av min man till ridlägret. Efter att ha hört oss tala lyriskt om Sindarve år efter år är han förstås nyfiken. Med en smått road min kikar han in i vårt, i sanning ganska saggiga lägerkrypin, med våningssängar som sett bättre dagar och döda flugor på golvet. För honom är det svårt att se Sindarve med våra ögon. Här är det hästarna som bor och lever i första klass.

Detta vårt tredje år får jag rida Gnutta ett känsligt och lättridet sto som för alltid sveper bort mina fördomar om fjordingar. Hon bär mig framåt i skänkelvikningar i trav trots att jag ännu inte riktigt fattat hur det ska gå till i skritt. Ridläraren påpekar att hästen ber mig om att rida henne i form. Tyvärr har jag inte kommit lika långt i min utbildning som Gnutta men förhoppningsvis kommer det en dag när även jag, en 47-årig nybörjare kan rida en häst i rätt form.

Till Alicia har jag sagt att detta nog blir vårt sista år på Sindarve. Men det har jag visst sagt varje år.